ANTECKNINGAR FRÅN BONN

Er redaktör har varit på konferens i Bonn och lyssnat på gubbar. En av dom är Yvo de Boer, FN:s avgående chef för klimatförhandlingarna. Hans viktigaste poäng var att klimatförhandlingarna kommer att ta tid och därför tror han inte på ett bindande avtal vid COP 16 i höst.
Anledningen till denna skepsis är att utvecklingsländerna helt saknar förtroende för de rika ländernas löften. Han menar att Kyotoprotokollet är det enda avtal som finns och man är inte beredda att överge det för löften om ett nytt avtal.
- Tänk dig att du bor i ett fint hus och så kommer en kille i en dyr kostym (här nickar han mot Stavros Dimas, den förre miljökommissionären som satt i samma panel) och vill köpa huset billigt. I utbyte säger han att du ska få ett finare hus, men du får inte se det. Skulle du säga ja?
Och framför allt är det de rika ländernas agerande hittills som har skapat förtroendeklyftan. Annex 1-länderna har sedan årtionden lovat att
a) minska sina egna utsläpp och
b) finansiera internationellt klimatarbete.
Inget av detta har hänt.
Klyftan blev sedan ännu djupare i Köpenhamn när de rika länderna ville tvinga dom att överge Kyoto - det ryktas till och med om att vissa utvecklingsländer kände sig tvungna att gå med på villkoren av rädsla för att mista bistånd.
Än djupare lär klyftan bli nu när de rika länderna (bland andra Sverige) lovar kortsiktig finansiering som i verkligheten bara är en del av biståndet, och inte ger utvecklingsländerna en enda krona mer.
de Boers slutsats var att de rika länderna måste bygga upp förtroendet igen, och det måste ske genom egna utsläppsminskningar hemma och riktig finansiering (som är additionell).
de Boer tycker inte att EU:s mål om att minska utsläppen med 20 procent till 2020 är imponerande. 30 procent skulle vara ett steg i rätt riktning men man borde prata om -40. Han påpekar att det kanske vore bättre att prata mer om målet för år 2050, -85 procent som EU har antagit.
- Minus 20 och minus 30 kan man uppnå med mer av samma sak, men det kan man inte med minus 85, för det krävs verkliga förändringar och ett helt annat tankesätt.
Han anser att EU:s framtida roll är att vara en brobyggare i klimatarbetet mellan rika och fattiga länder.
Den förra kommissionären Stavros Dimas instämde och upprepade vad som behövs av EU nu: egna utsläppsminskningar och riktiga pengar. Han var också tydlig med att EU måste ändra sitt åtagande till -30 procent innan COP 16 och han tror att det kan ske i juni när kommissionen ska komma med några nyckeldokument (se tidigare inlägg). Till skillnad från de Boer tror Dimas att det är möjligt att nå ett bindande avtal vid COP 16 och avslutningsvis gjorde han också en poäng av att EU har hamnat på efterkälken när det gäller grön teknologi.
- För bara några år sedan var EU ledande på vindkraft, solenergi, miljöbilar - nu ligger vi efter Kina, Korea och USA.
Men det var inte bara gubbar som snackade. Tove Ryding från Greenpeace gjorde en uppfriskande insats där hon ifrågasatte de Boers pessimism.
- Det är inte tid som skapar förtroende, det är handling. Vad är det man kommer att veta om ett år som man inte vet idag? Vad är det som ska hända? Skyll inte på tid och skyll inte på FN, det är vår egen brist på handling som skapar förtroendeklyftor och problem.
Rebecka Harms, språkrör för de gröna i EU-parlamentet, pekade på EU:s brist på en gemensam idé och att EU är splittrat, drivet av nationella intressen. Hon pekade också på att det finns mycket att göra hemma:
- Vi kan inte vänta på det ultimata globala avtalet.
På konferensen var de flesta överens om att det var ett misstag av EU att så ensidigt satsa på en allians med USA. USA:s parlament är mer konservativt än någonsin och det kommer att krävas mycket påtryckningar eller lång tid innan dom rör sig. För att få igång en internationell utveckling bör EU i fortsättningen söka allianser med fler, BASIC-länderna (Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika) men även med Japan, Indonesien och andra som nu visar vilja att gå före.
de Boer förklarade ett annat grundläggande problem i förhandlingarna: att USA ställer krav på parallellitet gentemot Kina, man vill att villkoren ska vara desamma, vilket Kina inte accepterar medan EU svajar än hit och än dit.
- Om målet är att få ett bindande avtal kan en allians med Kina och BASIC-länderna vara ett bra sätt att nå det, men vilka krav ställer ni?
Det talades även en hel del om att skapa allianser med alla som vill gå före, länder, stater, regioner, städer - en Alliance of the Willing, som Miljöpartiet föreslog direkt efter mötet i Köpenhamn.